Vilken jäkla dag det blev i går!

 

Vi drog ju till grottan som jag berättade om. Klockan nio mötte vi upp Christer på Ikea och åt en stadig frukost. André blev för skraj, så han följde inte med. Mot grottorna det begavs och Patrik hade köpt en GoPro-kamera, som vi filmade äventyret med.

 

Väl framme, blev det lite bergsklättring för att ta sig upp till ingången. Det var ganska svårt att hitta var man skulle gå in, eftersom det tydligen ska gå att komma in lite överallt. Vi ville dock följa det blå repet, för att inte tappa bort oss. När vi hittat ingången, så var vi sjöblöt i svett och man blev inte torrare när rädslan sköljde över en, om man säger så!

 

Ingången var så trång, så man liksom fastnade till och skrapade i både bröstkorg och ansikte. Sedan skulle man igenom ännu en läskig trång gång, som man fick lägga sig på rygg och "glida" ner för. URK! Jag klarade det iaf. Sedan kom vi ner till ett lite större rum, med ännu än äcklig trång ingång till nästa rum. Patrik tog täten igen och gled ner med fötterna först, utan att veta hur långt ner det var. Vi gjorde samma sak, vidrigt värre! Vi kom ner till ett lite större rum än det förra och det kändes lite bättre... Tills att Christer börjar gallskrika att det var världens största spindel vid hans face! Då blev man skitnödig kan jag lova er! Vi stod och skrek om vart annat, haha! Vi tog oss ner i ett annat litet rum, där det fanns ännu en trång ingång. Jag kände ganska direkt där att jag inte riktigt pallade mer trånga gångar och ville ta mig upp igen. Grabbarna fick klara sig själva istället, paniken började krypa över mig. Så jag snabbade mig upp och igenom alla trånga passager igen och när jag väl kom upp till utgången igen, så var jag självklart för kort för att ta mig upp själv! Så jag stod där och kände klaustrofobin bara skölja över mig som en våg, hela kroppen började skaka och hjärtat pumpade i 200km/h tror jag. Jag försökte lugna ner mig själv och sa högt "Sofie, lugna ner dig, du kan stå här en timme om det behövs! Det är ingen fara, du kommer ju inte att dö här.". Men så hörde jag grabbarna när dom pratade där nere, så jag skrek till dom att jag satt fast. Christer kröp snabbt till mig och hjälpte mig upp. The freedom som jag kände då, är helt obeskrivlig! Så himla skönt att komma upp i det fria!

 

Jag satt mig och väntade på en klippa och tog det lugnt tills grabbarna kom ut efter ett bra tag. Tyvärr hittade dom ingen cache, men dom ska tillbaka dit och hämta den någon annan dag. Galningar! Jag kommer följa med som moraliskt stöd, men sitta utanför, det där gör jag inte om igen!