Okej, hurni!

Jag känner lite såhär, det är inte så kul att blogga när inte kameran funkar som den ska. Jag vill ha bilder i mina inlägg och min kamera har lagt av att ta laddningen, men jag kan knäppa lite halvtaskiga bilder istället, så ni får se något iaf.

Iaf, det som händer här hemma nu har ni kanske sett på fejjan. Patrik är ju borta och jobbar och han skulle egentligen komma hem nu i onsdags, men fick jobba ännu mer. Så han kommer inte hem förrän till veckan, på onsdag. Vilket då betydde att jag blev tvungen att snickra färdigt bänkarna i köket. Jag kan ju säga såhär... Jag är ingen snickare. Försökte få lillebror att hjälpa mig, fick ingen hjälp. Försökte få farsan att hjälpa mig, fick verkligen ingen hjälp. Ringde mor, halvhysterisk och fick i princip en panikattack. Såklart så ställde hon upp! Det är så mycket som ligger/legat över mig nu dessa veckor, att det helt enkelt blev för mycket för mig. Håller på att succesivt försöka ordna upp det dock.

Iaf, hon kom hit dagen efter och hjälpte mig... Och tro på fan, att vi klarade det med bravur! Mor och dotter kan allt! Jag känner mig fortfarande stolt, att jag ens klarade något jag aldrig gjort förr. Nu har jag även gjort den lite fin också, satt vaddering på kanterna så man inte ska riva sig. Även spacklat igen skruvhål och springor, sedan målat den vit. Idag, när jag kommer hem ifrån Julmarknaden på Norra, ska jag tvätta fönstret, hänga upp gardiner och städa upp. Sedan ska jag ta tag i alla kuddar och sittdynor.

Nu är det dags att bege sig! Vi höres!


Ni minns kanske vad Patrik lämnade mig med, halvfärdig stomme i princip.

Såhär blev det efter en heldag med mojjan som hjälp.

Locket gick att öppna perfekt. Luckan sitter 10cm ut från väggan, för att inte rispa sönder väggen.

Nu ser den ut såhär, inga springor i kanter och hörn, inga skruvhål, vit och vadderad. Nästa steg är kuddar och dynor.