Hej hej!

 

Det har blivit många produktiva dagar på min ledighet. I morgon blir det plugg hela dagen, så jag kan lämna in kursen jag håller på med just nu. Sedan blir det jobb hela helgen.

 

Jag fick ett tips utav Patriks kompis Erik, om att titta på serien Homeland. Såklart blev man fast direkt! Så nu väntar jag på nya säsongen, så jag kan se hur det går för dom. Spännande serie! Ni som inte sett den, men är sugen på något spännande, se den! Den handlar om CIA och terrorister.

 

En annan grym serie jag kollar på just nu är Hunter X Hunter. En animéserie, som handlar om en pojke som heter Gon, som försöker hitta sin far. Ja, lätt summerat alltså... Se den, ni som gillar animé eller som bara vill se en riktigt bra serie.

 

Nu ska jag sova.

 

Hälloo!

 

Jag är ledig i fyra dagar. Eller jag har redan varit ledig i en dag. Så himla skönt!

 

Jag spenderade min första lediga dag hos Ante och Anna, jag och Anna målade deras altanräcke. Det blev fint! Men det är några rundor kvar på ena sidan, som jag skulle hjälpt till med i dag, men jag ska hjälpa mamma först med veden. Så ska se om dom inte hunnit klart i morgon, isåfall åker jag dit och målar lite till.

 

I dag ska jag äta lunch med Issa på Eon, myyys! Sedan ska jag cykla till mamma och hjälpa henne stapla ved. Lillebrorsan kanske skulle komma förbi han också.

 

Vi har bytt ruta på våran Saab också. Patrik sa att det blev grymt, så det ska jag ta reda på snart. Skönt med ny ruta, den andra kunde man ju knappt se genom.

 

Jag kan ge er ett filmtips, nu när det börjar bli mörkt och murrigt ute på kvällarna. The Conjuring, en riktig ren jädra rysare! Fy farao, vilken läskig film. Topp fem i min läskigaste lista iaf. Jag och Issa såg den härom kvällen och vi sket på oss!

 

Ha en fin dag!

 

Oj, vilken jädra tröttdag söndagen blev då!

 

Jag gick och la mig tidigt i går, för att jag tänkte jag skulle vara pigg på söndagsmorgonen. Haha! Jag sov ju för tusan till tio ändå! Men men, jag har sovit rätt dåligt hela veckan, så man får väl bara njuta av att få sig lite sömn istället.

 

Är det någon som råkas veta hur man förbättrar färger i färgfoton? Jag använder photoshop när jag redigerar mina systemkamerabilder, men det jag skulle vilja veta är hur man får en viss del t ex gräs i ett foto att bli mer grönt? Alltså, inte bara ändra kontrasten i HELA bilden. Jag googlade och googlade, men kom inte fram till någon bra.

 

Här är några oredigerade bilder på min mors katter. Sicka, Uffe och Malte.

 

Hoho!

 

Jag har lite helg här, riktigt skönt och välbehövligt. Började lördagen med att bli bjuden på hotellfrukost av bästa Christina och FJ. Så gulliga! Sedan har vi firat Svärmora som fyllde år i dag, så vi fick massor med fika och smörgåstårta, mums! Hehe, hela dagen har gått åt att äta massor med götta. Jag får gå en låååång prommis i morgon.

 

Ride of hope gick ju bra! Patrik skjutsade upp mig till Härnta, där jag väntade in mina arbetskamrater. Sedan for vi prick nio därifrån. Jag trodde inte att jag skulle klara det, då jag började gnälla efter första backen i HÄRNÖSAND! Jag kände mig som den mest otränade människan på jorden, men skam den som ger sig. Jag gav inte upp, utan kämpade vidare med min kärringcykel och tro det eller ej, men efter ca 2 mil då var jag i topp! Det gick lättare och lättare, när man väl var uppvärmd och backarna kändes inte lika jobbiga. Men det kom några riktiga grisbackar och då var det fan inte nådigt med en 25 kilos cykel.

 

Linda frågade mig mitt i hur långt jag trodde vi cyklat och jag svarade att vi säkert hade cyklat MINST tre mil iaf. Det hade vi visst inte, utan endast 1,8 ynka mil! Besvikelsen som jag kände då... HUA! MEN, det var bara att fortsätta kämpa sig vidare och det gick!

 

Tillslut efter ca tre timmar och tjugo minuter, var vi äntligen hemma i Timrå! Patrik stod och fotograferade oss när vi kom incyklandes och jag kände mig bäst i världen! Vi fick mycket beröm och Patrik var stolt. Jag själv är grymt stolt över att jag aldrig gav upp!

 

Vi kom upp i ca 20 km/h som snitt och min cykel kom upp i 50km/h som mest. Häftigt värre!

 

Hallon!

 

Så har snart dagen kommit, då jag ska cykla från Härnta till Hudik! Nääärå, jag ska "bara" cykla fem mil. Jag får skjuts upp av Patan, sedan cyklar jag till Timrå och hem efter det. Vi får se hur ont man kommer ha, men jag ska ta det lugnt jag. Tänkte ha på mig ryggskyddet, handledsskydden och gymhandskarna... Så kanske, kanske man slipper ha brutalt ont efter. Jag har ju trots allt både karpaltunnelsyndrom, två tennisarmbågar och en rygg som inte verkar vilja det jag vill just nu.

 

Jag är grymt trött nu också! Jobbat tidiga mornar, men inte somnat i tid ändå. Det tär ju lite... Men ska snart lägga mig tror jag, så man är någorlunda pigg i morgon. Och inte nog med det, så fyller lillebrorsan år i morgon! Så jag ska dra hem till Mamma efter cyklingen och hänga med familjen... Tills att jag måste tillbaka på jobbet och ta stängningen, för att vi inte har folk som kan.

 

Önska mig lycka till vettja!

 

Tjo!

 

Då har man avklarat sin första arbetsvecka och den var fan inte nådig. Mina fötter har känts som benpipor och en brinnande känsla har infunnit sig. Ryggen har jag så ont i, att jag börjar tro att något väldigt illa håller på att hända. Armbågarna är helt kaputt, trots att jag använt skydd hela tiden och varit duktig med ergonomin. Jag har använt ryggbältet och har även gjort en del ryggövningar, samt stretching. Till fötterna har jag bara kunnat använda kylda ristofflor och iskallt vatten.

 

Med andra ord... Inte så kul!

 

Dock har min helg varit mycket bättre. Jag blev ledig i två hela dagar, så i går var jag och Patrik på picnic med Issa och Mikka. Vi hade väldigt mysigt och åt massor med fika och solade. På kvällen såg jag och Issa en film och drack milkshakedrinkar. I dag har jag och Patan solat och badat på Grunna och sedan hälsade vi på hemma hos FJ och Christina. Men inte nog med det, efter att Patan for på jobbet så fixade jag i ordning lite musik på telefonen och sedan tog jag mig en redig promenad på 7,5 km. Det var så jädrans skönt! Vädret var på topp och allt bara flöt på. Jag hade mitt vätskebälte (som btw, är det bästa köpet på länge) och slapp gå och bära på vattenflaskan. Jag hann t o m att plugga efteråt.

 

I morgon startar en ny arbetsvecka och på onsdag ska jag cykla Ride of Hope. Jag måste dock fixa en cykelhjälm i morgon, det är tvång! Vi får se hur det går...

 

Vilken jäkla dag det blev i går!

 

Vi drog ju till grottan som jag berättade om. Klockan nio mötte vi upp Christer på Ikea och åt en stadig frukost. André blev för skraj, så han följde inte med. Mot grottorna det begavs och Patrik hade köpt en GoPro-kamera, som vi filmade äventyret med.

 

Väl framme, blev det lite bergsklättring för att ta sig upp till ingången. Det var ganska svårt att hitta var man skulle gå in, eftersom det tydligen ska gå att komma in lite överallt. Vi ville dock följa det blå repet, för att inte tappa bort oss. När vi hittat ingången, så var vi sjöblöt i svett och man blev inte torrare när rädslan sköljde över en, om man säger så!

 

Ingången var så trång, så man liksom fastnade till och skrapade i både bröstkorg och ansikte. Sedan skulle man igenom ännu en läskig trång gång, som man fick lägga sig på rygg och "glida" ner för. URK! Jag klarade det iaf. Sedan kom vi ner till ett lite större rum, med ännu än äcklig trång ingång till nästa rum. Patrik tog täten igen och gled ner med fötterna först, utan att veta hur långt ner det var. Vi gjorde samma sak, vidrigt värre! Vi kom ner till ett lite större rum än det förra och det kändes lite bättre... Tills att Christer börjar gallskrika att det var världens största spindel vid hans face! Då blev man skitnödig kan jag lova er! Vi stod och skrek om vart annat, haha! Vi tog oss ner i ett annat litet rum, där det fanns ännu en trång ingång. Jag kände ganska direkt där att jag inte riktigt pallade mer trånga gångar och ville ta mig upp igen. Grabbarna fick klara sig själva istället, paniken började krypa över mig. Så jag snabbade mig upp och igenom alla trånga passager igen och när jag väl kom upp till utgången igen, så var jag självklart för kort för att ta mig upp själv! Så jag stod där och kände klaustrofobin bara skölja över mig som en våg, hela kroppen började skaka och hjärtat pumpade i 200km/h tror jag. Jag försökte lugna ner mig själv och sa högt "Sofie, lugna ner dig, du kan stå här en timme om det behövs! Det är ingen fara, du kommer ju inte att dö här.". Men så hörde jag grabbarna när dom pratade där nere, så jag skrek till dom att jag satt fast. Christer kröp snabbt till mig och hjälpte mig upp. The freedom som jag kände då, är helt obeskrivlig! Så himla skönt att komma upp i det fria!

 

Jag satt mig och väntade på en klippa och tog det lugnt tills grabbarna kom ut efter ett bra tag. Tyvärr hittade dom ingen cache, men dom ska tillbaka dit och hämta den någon annan dag. Galningar! Jag kommer följa med som moraliskt stöd, men sitta utanför, det där gör jag inte om igen!

 

Halloj!

 

Jag och Patan har börjat geo cacha för ett tag sedan, och nu har det gått så långt att vi fixat ett litet team. Det är jag, Patrik, André, Erik och Christer än så länge. Vi kör när vi kan och när man vill, bara för skojs skull. Om man vill hänga på, så är det bara kul!

 

Imorgon ska vi ut och logga en cache ute i Njurunda, i drömgrottan. Det ska bli så jädra läskigt, men samtidigt askul OM jag vågar. Men jag har läst på en del nu och som jag fattat det är det bara skoj och det finns ett rep att gå efter ifall man inte tror sig hitta ut. Så nu känns det bättre. Vi kommer lägga upp en film efter, så man kan se om man är intresserad. Hua!

 

Vi börjar morgonen med en frulle på Ikea. Sedan kör vi!

 

Hej hej!

 

Är det någon som fortfarande läser här, trots min frånvaro?

 

Som ni sett och förstått, så tappade jag ungefär all motivation till allt efter att Sigge gick bort. Det har varit allt i från skola till träning och livsglädje där emellan. Träningen har jag lagt helt åt sidan, känner lite sug nu när man fettat på sig under sommaren, så blir väl att försöka komma i gång igen efter semestern. Just nu har jag panik över plugget, så jag pluggar som en dåre för att få det gjort någon gång. Jag har kört ett rätt bra schema under semestern, som ser ut som så:

 

- Sova ut varje dag.

- Bada eller vara ute när det är finväder hela dagen.

- Plugga som en dåre på kvällen.

- Belöna mig med en film eller dylikt efter.

 

Det har funkat bra måste jag säga, kommer bli jobbigt när jag måste få in jobbet där emellan sedan. Men det är bara att köra järnet, har inte tid att tänka.

 

Livsglädjen är det si sådär med, men jag kämpar på varje dag. Det var riktigt tugnt dom två första månaderna, men sedan har jag försökt ryckt upp mig och gjort roliga saker etc. Såklart så kommer det fortfarande över mig, och det tillåter jag. Hellre gråta ut och komma igen så att säga, än att bunkra allt inom mig.

 

Nu blev det mycket text här, tänkte mest bara säga hej och kanske det kommer några sporadiska inlägg framöver.

 

Idag hämtade vi hem Sigge, från veterinären. Vi skulle egentligen ha hämtat honom i måndags, men Patrik fick sitta i telefonen hela eftermiddagen med Bredbandsskitbolaget. I vilket fall som helst, så for vi idag istället. Det var riktigt tugnt att åka därifrån och jag bröt ihop när vi kom hem. Vi köpte lite mat till Ebbe också, hon i kassan bjöd på lite av maten som en liten "tröst" eller vad man kan kalla det.

 

Jag tycker fortfarande att hela den här grejen, med att Sigge bara försvann från en dag till en annan, känns helt absurd. Blir så himla ledsen bara. Jag har köpt en jättefin urna åt honom också, som jag ska placera på något bra ställe här hemma.

 

Vi köpte ramar förra veckan, till våra förstoringar på kidsen. När jag skulle sätta in bilden på Ebbe i en av ramarna, så rasade hela ramen samman. Sen när vi öppnade den andra ramen, så var den helt trasig den med. Hyfsat less! Lämnade tillbaka dom idag, men vi måste vänta tills på fredag med att köpa nya, för dom var slut i butik.

 

Ville bara skriva av mig lite...

 

Natten mot söndagen sov jag riktigt illa. Jag somnade i soffan och blev väckt av Patrik när han skulle sova. Stapplade in till sovrummet och somnade direkt. Föll in i en otroligt jobbig och fruktansvärd mardröm, som handlade om Sigge och att han fortfarande levde, men var döende. Så i princip så gick jag igenom samma procedur än en gång. Jag vaknade om och om igen, men hamnade tillbaka i samma dröm hela tiden. Så när jag väl vaknade imorse, så var jag helt knäckt. Trött och slut i huvudet. Patrik sa att jag hade låtit en del under natten, som om jag drömde mardrömmar. Hemskt!

 

Varför kan man inte få drömma härliga drömmar om Sigge istället?

 

På fredag ska vi få hämta hem honom. Känns jobbigt, men samtidigt skönt att veta att han kommer vara med oss. Hm, ja... Det är i alla fall skönt att få ut lite av mina tankar på "papper", även om det inte gör saker och ting bättre. Jag saknar honom så mycket.

 

Nu har det gått fem hela dagar sedan vi fick låta vår lilla ängel somna in. Det har varit otroligt tuffa dagar för mig. Patrik har kunnat hantera smärtan mycket bättre än mig. I helgen så låg jag bara i sängen och orkade inte röra mig någonstans, åt ingenting förutom lite lite till middag, låg bara och grät.

 

I måndags var det dags att jobba, jag trodde inte jag skulle klara det. Jag såg ut som ett lik, det gör jag nog fortfarande. Morgonen var hemsk! Gick som en zombie, tur man inte har så avancerat jobb. Ju mer dagen gick, desto lättare blev det. Som tur är, så har jag bästa arbetskamraterna som förstår att jag är ledsen. Så jag slapp sitta i kassan den dagen, vilket underlättade otroligt.

 

Det har varit värre att vara hemma faktiskt. Det är här som allt man tittar på, påminner om Sigge. Jag har fortfarande inte smält att han faktiskt är borta. Han är liksom inte här, men jag tror att han ska komma tillbaka snart. Ebbe verkar ha tagit det bra iaf, han vill ha mer uppmärksamhet dock. Han går runt och söker Sigge fortfarande, ropar efter honom, men han verkar inte deprimerad. Jag försöker hålla koll på honom iaf.

 

Igår beställde jag fotoförstoringar på Sigge och Ebbe, som jag ska rama in och hänga upp. Jag har tänkt göra det så länge, men aldrig kommit till skott. Lustigt hur man bara kommer till skott när något är "försent"... Det gör mig ledsen på mig själv.

 

Idag har jag inte gråtit än, men jag har däremot varit deppig inombords hela dagen. Jag har haft för mycket funderingstid i kassan. Jag märker också att jag suckar otroligt djupt, väldigt ofta. Det är när allt kommer över mig.

 

Ikväll tänkte jag ha en liten myskväll, se lite serier och äta lite snacks. Imorgon tänker jag försöka ta mig till gymmet, har inte tränat denna vecka... Kanske förståeligt.

 

Tänk att du inte ens hann fylla 6 år, lilla älskling. Saknar dig så mycket, älskade Sigge!

 

 

Jag vill börja med att säga att detta inlägg, det skriver jag endast för mig själv. Något jag kan läsa för att komma ihåg allt jag känner just nu och har känt. Alla icke förstående hänvisas härifrån.

 

Sigge.

 

Min lilla älskling, Sigge. Han strosar just nu omkring i lägenheten helt ovetandes, eller ja... Vad jag vet. Ikväll klockan sju, ska vi till Djurkliniken för att låta honom somna in. Jag kan inte förstå att det kom till denna punkt! Ena stunden är han frisk och kry, andra stunden är han döende. Så jävla sjukt! Ofattbart och fruktansvärt!

 

Patrik åkte in med Sigge i förra fredagen, pga av att Sigge andades konstigt. Det visade sig att han hade vätska i lungorna och det berodde troligtvis på en lunginflammation. Patrik fick lämna honom där, men han kände på sig att något inte stämde. När han satt sig i bilen kom tårarna, men han sa inget till mig.

 

Jag åkte och hämtade honom klockan sju på kvällen, då han piggnat på sig. Han hade fått både syrgas och behandling. Vi skulle få fortsätta behandligen hemma, eftersom han blivit lite aggressiv mot personalen när dom stuckit och bökat med honom. När jag kom hem med honom så blev Ebbe helt vansinnig och Sigge blev superuppstressad. Han spenderade hela kvällen och natten under sängen och Ebbe fick vara i ett annat rum tills han lugnat ner sig.

 

Dagen efter fick jag tvångsmata Sigge med både mat och vatten, efter många om och men piggnade han på sig. Han började äta av sig själv igen. Efter någon dag till så hade Ebbe blivit snäll igen och dom var som vanligt mot varandra. Jag tyckte Sigge svarade så bra på medicinerna, jag hade verkligen hopp om att han skulle bli fri inflammationen. Sigges veterinär Sandra, ringde på onsdagen för att kolla hur allt gått. Jag sa som jag trodde, att han svarat bra på medicinerna, men att han andades lite stötigt fortfarande. Hon såg fram emot återbesöket på fredagen (idag).

 

Men efter någon timme efter hon ringt, så tyckte jag att Sigge verkade loj igen. Han bara sov hela dagen och började andas lite tyngre. Jag tänkte att jag väntar till torsdagen med att åka in om han inte blir bättre. Torsdagen kom och han verkade lite bättre. Men vid klockan ett så kände jag att något inte stämde, så jag ringde in direkt och fick komma på en gång.

 

Väl inne, så kollade veterinären hjärtljud. Sedan tog dom röntgenbilder. Efter lite väntan fick jag komma och titta på bilderna. Hon jämförde dom förra bilderna med dom här nya. Det såg inte alls bra ut, konstaterade hon. Jag kände då, att nu dör jag! Allt hopp försvann inom loppet av en sekund. Tårarna började rulla ner för kindera och jag frågade vad hon menade med "det ser inte bra ut"? Hon svarade att det hade tillkommit mer vätska i lungorna och att han höll på att drunkna inombords. På plåtarna kunde man se vita prickar på lungorna och lungorna var helt i hopknycklade. Hon menade att det troligtvis inte var lunginflammation, eftersom då skulle vätskan försvunnit och inte ökat i mängd. Det var troligtvis antingen underliggande tumörer som låg och tröck, eller våt FIP (en sjukdom som inte har något bot. Vilken gör att lungor och buk fylls av vätska, tills dom drunknar inombords. Dom lever uppskattningsvis högst två månader om dom fått FIP.), eller så var det åt hjärtat. En en gång dog jag inombords. Jag frågade med tårar forsandes ner för kinderna, vad det här betyder... Inget av dessa sjukdomar låter som att det finns bot. Hon höll med.

 

Vi fick vänta ett tag till... Hon ringde Östersunds djursjukhus, för att rådfråga. Kanske vi kunde fara dit och få uppassning dygnet runt. Dom sa precis som henne, "det här ser verkligen inte bra ut". Antingen kunde vi fara till Uppsala för att göra en skiktröntgen, eller fundera om vi skulle låta honom somna in. Jag frågade vad vi skulle få ut av att göra en skiktröntgen, skulle vi inte bara få svar på vilken slags dödsdom han har? Ja, svarade hon. Det enda dom skulle kunna se, var vilken slags sjukdom han bar på. Men i slutändan måste vi nog låta honom somna in. Jag kände direkt att jag orkar inte utsätta honom för en så lång resa, för att bara få reda på det dom redan sagt och sedan måsta åka hem och ja... Nej!

 

Hon sa att hon skulle tömma hans lungor på vätska först, för att se om det fanns några bakterier som går att bota med antibiotikan han går på. Efter en längre väntan tog hon in oss på ett rum igen, där vi satt oss ned. Hon berättade att dom fått ut 1,5 dl vätska ur honom. Helt sjukt! Inte konstigt han knappt kunde andas, min lilla lilla älskling! Men vätskan innehöll inga bakterier alls! Vilket inte alls var en bra prognos. Hon menade att detta betyder att antibiotikan inte gör någon som helst nytta, för det finns inget att bota. En en gång sjönk jag ned i mörkret... Jag bestämde att han inte skulle få lida mer, hon höll med. Får jag ta med honom hem en dag, innan jag måste komma tillbaka, frågade jag. Självklart fick jag det, och han kanske t o m skulle bli bättre nu, när han inte hade vätska kvar i lungorna, så jag kunde behålla honom hela helgen om jag ville. Men jag kände direkt att jag inte orkar med den här brutala väntan på att min lilla älskade bäbis, måste försvinna i från mig. Med tunga steg gick vi till bilen och åkte hem. Väl hemma var han precis som gamla Sigge, hoppade glatt ur buren, hälsade på Ebbe och satt sig och åt direkt. Gick på lådan, drack en massa vatten. Sedan somnade han i soffan. Jag och Patrik grät, jag grät hela kvällen och natten. Jag vaknade av att Patrik grät. Sigge sov på min arm.

 

Imorse när jag vaknade, ringde jag veterinären direkt och bokade en tid klockan sju ikväll. Hon undrade om jag ville vänta över helgen, nu när han var bättre. Jag sa att "när du säger sådär, då känns det som ett hopp...". Hon svarade att dom inte kunde veta till 100 % vad det kunde vara, men troligtvis så kommer vätskan tillbaka eftersom den fyllts på under veckans gång och antibiotikan inte hjälper. Men att det kanske kändes bättre att ha honom lite längre. Självklart vill jag ha honom längre! Jag vill ha honom tills den dagen han skulle självdö! Men jag klarar inte av den här jävulskt jobbiga väntan, jag gråter och gråter och gråter. Det finns inget stopp! Jag vill inte att han ska lida mer, jag måste tänka på honom i första hand. Hon tyckte jag gjorde rätt beslut. Vi la på och jag brast åter i gråt.

 

Klockan sju ikväll... Då finns han inte mer. Jag kan inte smälta tanken på att min älskade Sigge, inte ska finnas mer. Jag klarar inte av den! Jag vill dö! Han är mitt barn, han är inget djur i mina ögon. Det är exakt samma känsla som när någon nära gått bort, precis så känner jag nu. Han är inte död än, men jag saknar honom så extremt mycket redan nu! Han är så speciell, min Sigge!

 

Han ligger på rygg överallt i lägenheten, helt öppet, så trygg. Han ligger i roliga ställningar på olika saker, man får skratta så mycket med honom. Så charmig, så söt och så underbar! Jag förstår inte hur vi ska klara oss utan honom, hur ska Ebbe klara sig?! Igår hade han gått omkring och letat Sigge hela dagen, ropat efter honom. Vem ska väcka mig nu på morgnarna? Han brukar alltid komma och krafsa med tassen på min rygg, i hopp om frukost. Han sover alltid bredvid mig i sängen, med min arm mellan sina tassar, så att jag kan klia honom på magen, tills han somnar. Vi har så många rutiner, så mycket roligt varje dag. Tanken att aldrig mer uppleva det, tar död på mig. Jag tycker synd om Ebbe, som måste vara själv när vi jobbar. Jag tycker synd om Sigge, som är ovetandes om vad som komma skall. Han är så liten! Så himla fin... Jävla skit sjukdomar! Varför ska detta drabba honom och oss?! Vad har vi gjort för ont, att vi ska måsta förlora vår egna lilla skatt?! Det här är förjävligt!

 

Tack Sigge, för den tid vi fick uppleva med dig! Du har förgyllt våra dagar med din närvaro. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag hoppas att vi får ses igen. Jag saknar dig redan, min älskling!

 

Tjenis!

 

Söndag, sista slappardagen innan en ny jobbvecka börjar. Vi ska strax ut på en prommis i solen, dessutom vaknade jag av fågelkvitter, så skönt!

 

I fredags blev det ju mys på Mezoyo, vi åt svingod mat! Jag fick en liten aperitif som innehöll någon smarrig äggblandning, som var gratinerad och ett litet baconchips till, skitgott! Till förrätt åt jag rökt gös, med löjrom från Kalix. Till det var det en bakad äggula och lite annat göttigt. Varmrätten bestod utav kalvfilé, jordärtskockpuré och ostronskivlingar, så mycket goda smaker tillsammans. Efterrätten var helt sjuk! Jag fick in en gigantisk tallrik med massa gotta! Det var en stor bit mjölchoklad, som var sådär geggig och god. Till den fick jag två stora skopor nougatmousse. Till maten drack jag ett genomgående glas rött vin, minns inte vad det hette, med det kom från Frankrike och var otroligt smakrikt. Kaffe till efterrätten.

 

Svinigt gott och mätt som fan efter. Patriks mat var också helt galet gott, och han var grymt nöjd. Vi rekommenderar Mezoyo starkt!

 

Tog och såg Django Unchained efter maten, sjukt bra film! Så hela kvällen blev bara så lyckad!

 

 

Tjena alla!

 

Jag blev lite distraherad från bloggen, nu när min nya telefon kom. Har pillat och grejat i två dagar nu, försökt få igång mobilsurfen och mms. Men får fan inte till mms-inställningarna! Man är tvungen att göra det manuellt, men när jag gjort som guiden säger, så vill det inte fungera! Det kommer inte igång helt enkelt. Men ja... Det kanske fixar sig.

 

Hua, det är dyrt med allt till telefon, man tror att det bara är att köpa en telefon och sedan inget mer med det... FEL! Så himla många smågrejer som kostar skjortan. Mobilsurfen, fodralet och skärmskyddet, sedan om man vill ha Spotify på mobben... Ja, en massa skit!

 

Jaja, imorgon är det fredag! Och vad betyder det? Jag är ledig OCH vi ska på restaurang och käka! Blir lite som att fira min Fitnessfight typ, för mig då. Men det blir en date night helt enkelt. Vi ska iaf på Mezoyo och käka, det ska bli så himla mysigt och framför allt GOTT! Sedan ska vi se Django.

 

Hörs då, kompisar!

 

 

Tjena!

 

Kom precis hem från jobbet, dagen gick relativt snabbt! Jobbar inte förrän 16.30 imorgon, så det är näääästan som att vara ledig en dag, haha!

 

Jag har ju beställt en mobil, men den kommer ju fan aldrig! Nu har jag väntat hur länge som helst, det skulle ta nio dagar! Så jag mailade i onsdags och frågade, då skulle dom packa min beställing dagen efter, alltså torsdag. Sedan skulle det ta en till två dagar extra för leverans. Jag tänkte att okej, men på måndag borde den vara här då... NEJ! Suck alltså! Jag har även beställt ett mobilfodral och ett skärmskydd, med livsgaranti. Det hoppas jag kommer lite snabbare iaf, det skulle ta upp till fem dagar. Lite besviken liksom, när man köper en sån där sak, som man vill ha på en gång!

 

Nu blir det städning, innan jag somnar i soffan!

 

 

Tjabba!

 

Bara tre hela dagar kvar av Fitnessfighten! Idag har jag laga-mat-kväll. Det blir ris med köttfärssås, för det är det ända jag inte har förätit mig av och det smakar rätt gott.

 

Till helgen ska jag ha min första ätardag, dessutom ska jag och Patan på restaurang! Det ska bli så mysigt, känns som det var urminnes tider sedan vi gjorde det. Det blir såklart Mezoyo, våran favvo-restaurang. Dom har bytt meny igen, så vi måste testa den.

 

Men nu ska jag köra igång på gymmet igen, efter en hel månad utan! Jag har ju tränat hemma istället, men nu längtar jag efter att få prova mina nya spinningdojor! Så, jag ska nog skriva upp mig lite illa kvickt. Kommer bli tufft att "börja om" så att säga, men det blir kul!

 

Ja, sen är det bara att hoppas att jag håller i detta nu, skulle vara kul att få bli lite fit på riktigt.

 

Tjo faderallan!

 

Hoppar in och säger hej en snabbis!

 

Är det någon som följt American Horror Story? Jämarns, vilken bra serie det är! Såg klart säsong två nu i torsdags och ja, jag måste ge den serien lite uppmärksamhet.

 

Varje säsong är sin egen horror story. Första säsongen handlade om en familj som flyttade in i ett stort hus. Efter ett tag inser dom att det spökar där. Man får följa familjen när dom utsätts för hemska situationer och man får även följa "spökena". Jag personligen sket på mig dom första fem avsnitten, tills man liksom kommer in i serien. Skitbra säsong iaf.

 

Andra säsongen handlar om Briarcliff, en instutition för psykiskt instabila (galna helt enkelt) personer. Man får möta väldigt många olika karaktärer, många av dom kriminella. Katolska kyrkan har hand om hemmet och man får se sjukt mycket disturbing grejer. Jag blev inte ett dugg besviken på andra säsongen, den är skitbra!

 

Det som skiljer dom åt, är att första säsongen är läskig som fan och andra är riktigt jävla obehaglig på ett sjukt sätt. Jag rekommenderar verkligen er att se serien, bara inledningen gör att man får mardrömmar.