Vilken jäkla dag det blev i går!

 

Vi drog ju till grottan som jag berättade om. Klockan nio mötte vi upp Christer på Ikea och åt en stadig frukost. André blev för skraj, så han följde inte med. Mot grottorna det begavs och Patrik hade köpt en GoPro-kamera, som vi filmade äventyret med.

 

Väl framme, blev det lite bergsklättring för att ta sig upp till ingången. Det var ganska svårt att hitta var man skulle gå in, eftersom det tydligen ska gå att komma in lite överallt. Vi ville dock följa det blå repet, för att inte tappa bort oss. När vi hittat ingången, så var vi sjöblöt i svett och man blev inte torrare när rädslan sköljde över en, om man säger så!

 

Ingången var så trång, så man liksom fastnade till och skrapade i både bröstkorg och ansikte. Sedan skulle man igenom ännu en läskig trång gång, som man fick lägga sig på rygg och "glida" ner för. URK! Jag klarade det iaf. Sedan kom vi ner till ett lite större rum, med ännu än äcklig trång ingång till nästa rum. Patrik tog täten igen och gled ner med fötterna först, utan att veta hur långt ner det var. Vi gjorde samma sak, vidrigt värre! Vi kom ner till ett lite större rum än det förra och det kändes lite bättre... Tills att Christer börjar gallskrika att det var världens största spindel vid hans face! Då blev man skitnödig kan jag lova er! Vi stod och skrek om vart annat, haha! Vi tog oss ner i ett annat litet rum, där det fanns ännu en trång ingång. Jag kände ganska direkt där att jag inte riktigt pallade mer trånga gångar och ville ta mig upp igen. Grabbarna fick klara sig själva istället, paniken började krypa över mig. Så jag snabbade mig upp och igenom alla trånga passager igen och när jag väl kom upp till utgången igen, så var jag självklart för kort för att ta mig upp själv! Så jag stod där och kände klaustrofobin bara skölja över mig som en våg, hela kroppen började skaka och hjärtat pumpade i 200km/h tror jag. Jag försökte lugna ner mig själv och sa högt "Sofie, lugna ner dig, du kan stå här en timme om det behövs! Det är ingen fara, du kommer ju inte att dö här.". Men så hörde jag grabbarna när dom pratade där nere, så jag skrek till dom att jag satt fast. Christer kröp snabbt till mig och hjälpte mig upp. The freedom som jag kände då, är helt obeskrivlig! Så himla skönt att komma upp i det fria!

 

Jag satt mig och väntade på en klippa och tog det lugnt tills grabbarna kom ut efter ett bra tag. Tyvärr hittade dom ingen cache, men dom ska tillbaka dit och hämta den någon annan dag. Galningar! Jag kommer följa med som moraliskt stöd, men sitta utanför, det där gör jag inte om igen!

 

Halloj!

 

Jag och Patan har börjat geo cacha för ett tag sedan, och nu har det gått så långt att vi fixat ett litet team. Det är jag, Patrik, André, Erik och Christer än så länge. Vi kör när vi kan och när man vill, bara för skojs skull. Om man vill hänga på, så är det bara kul!

 

Imorgon ska vi ut och logga en cache ute i Njurunda, i drömgrottan. Det ska bli så jädra läskigt, men samtidigt askul OM jag vågar. Men jag har läst på en del nu och som jag fattat det är det bara skoj och det finns ett rep att gå efter ifall man inte tror sig hitta ut. Så nu känns det bättre. Vi kommer lägga upp en film efter, så man kan se om man är intresserad. Hua!

 

Vi börjar morgonen med en frulle på Ikea. Sedan kör vi!

 

Hej hej!

 

Är det någon som fortfarande läser här, trots min frånvaro?

 

Som ni sett och förstått, så tappade jag ungefär all motivation till allt efter att Sigge gick bort. Det har varit allt i från skola till träning och livsglädje där emellan. Träningen har jag lagt helt åt sidan, känner lite sug nu när man fettat på sig under sommaren, så blir väl att försöka komma i gång igen efter semestern. Just nu har jag panik över plugget, så jag pluggar som en dåre för att få det gjort någon gång. Jag har kört ett rätt bra schema under semestern, som ser ut som så:

 

- Sova ut varje dag.

- Bada eller vara ute när det är finväder hela dagen.

- Plugga som en dåre på kvällen.

- Belöna mig med en film eller dylikt efter.

 

Det har funkat bra måste jag säga, kommer bli jobbigt när jag måste få in jobbet där emellan sedan. Men det är bara att köra järnet, har inte tid att tänka.

 

Livsglädjen är det si sådär med, men jag kämpar på varje dag. Det var riktigt tugnt dom två första månaderna, men sedan har jag försökt ryckt upp mig och gjort roliga saker etc. Såklart så kommer det fortfarande över mig, och det tillåter jag. Hellre gråta ut och komma igen så att säga, än att bunkra allt inom mig.

 

Nu blev det mycket text här, tänkte mest bara säga hej och kanske det kommer några sporadiska inlägg framöver.