Jag vill börja med att säga att detta inlägg, det skriver jag endast för mig själv. Något jag kan läsa för att komma ihåg allt jag känner just nu och har känt. Alla icke förstående hänvisas härifrån.

 

Sigge.

 

Min lilla älskling, Sigge. Han strosar just nu omkring i lägenheten helt ovetandes, eller ja... Vad jag vet. Ikväll klockan sju, ska vi till Djurkliniken för att låta honom somna in. Jag kan inte förstå att det kom till denna punkt! Ena stunden är han frisk och kry, andra stunden är han döende. Så jävla sjukt! Ofattbart och fruktansvärt!

 

Patrik åkte in med Sigge i förra fredagen, pga av att Sigge andades konstigt. Det visade sig att han hade vätska i lungorna och det berodde troligtvis på en lunginflammation. Patrik fick lämna honom där, men han kände på sig att något inte stämde. När han satt sig i bilen kom tårarna, men han sa inget till mig.

 

Jag åkte och hämtade honom klockan sju på kvällen, då han piggnat på sig. Han hade fått både syrgas och behandling. Vi skulle få fortsätta behandligen hemma, eftersom han blivit lite aggressiv mot personalen när dom stuckit och bökat med honom. När jag kom hem med honom så blev Ebbe helt vansinnig och Sigge blev superuppstressad. Han spenderade hela kvällen och natten under sängen och Ebbe fick vara i ett annat rum tills han lugnat ner sig.

 

Dagen efter fick jag tvångsmata Sigge med både mat och vatten, efter många om och men piggnade han på sig. Han började äta av sig själv igen. Efter någon dag till så hade Ebbe blivit snäll igen och dom var som vanligt mot varandra. Jag tyckte Sigge svarade så bra på medicinerna, jag hade verkligen hopp om att han skulle bli fri inflammationen. Sigges veterinär Sandra, ringde på onsdagen för att kolla hur allt gått. Jag sa som jag trodde, att han svarat bra på medicinerna, men att han andades lite stötigt fortfarande. Hon såg fram emot återbesöket på fredagen (idag).

 

Men efter någon timme efter hon ringt, så tyckte jag att Sigge verkade loj igen. Han bara sov hela dagen och började andas lite tyngre. Jag tänkte att jag väntar till torsdagen med att åka in om han inte blir bättre. Torsdagen kom och han verkade lite bättre. Men vid klockan ett så kände jag att något inte stämde, så jag ringde in direkt och fick komma på en gång.

 

Väl inne, så kollade veterinären hjärtljud. Sedan tog dom röntgenbilder. Efter lite väntan fick jag komma och titta på bilderna. Hon jämförde dom förra bilderna med dom här nya. Det såg inte alls bra ut, konstaterade hon. Jag kände då, att nu dör jag! Allt hopp försvann inom loppet av en sekund. Tårarna började rulla ner för kindera och jag frågade vad hon menade med "det ser inte bra ut"? Hon svarade att det hade tillkommit mer vätska i lungorna och att han höll på att drunkna inombords. På plåtarna kunde man se vita prickar på lungorna och lungorna var helt i hopknycklade. Hon menade att det troligtvis inte var lunginflammation, eftersom då skulle vätskan försvunnit och inte ökat i mängd. Det var troligtvis antingen underliggande tumörer som låg och tröck, eller våt FIP (en sjukdom som inte har något bot. Vilken gör att lungor och buk fylls av vätska, tills dom drunknar inombords. Dom lever uppskattningsvis högst två månader om dom fått FIP.), eller så var det åt hjärtat. En en gång dog jag inombords. Jag frågade med tårar forsandes ner för kinderna, vad det här betyder... Inget av dessa sjukdomar låter som att det finns bot. Hon höll med.

 

Vi fick vänta ett tag till... Hon ringde Östersunds djursjukhus, för att rådfråga. Kanske vi kunde fara dit och få uppassning dygnet runt. Dom sa precis som henne, "det här ser verkligen inte bra ut". Antingen kunde vi fara till Uppsala för att göra en skiktröntgen, eller fundera om vi skulle låta honom somna in. Jag frågade vad vi skulle få ut av att göra en skiktröntgen, skulle vi inte bara få svar på vilken slags dödsdom han har? Ja, svarade hon. Det enda dom skulle kunna se, var vilken slags sjukdom han bar på. Men i slutändan måste vi nog låta honom somna in. Jag kände direkt att jag orkar inte utsätta honom för en så lång resa, för att bara få reda på det dom redan sagt och sedan måsta åka hem och ja... Nej!

 

Hon sa att hon skulle tömma hans lungor på vätska först, för att se om det fanns några bakterier som går att bota med antibiotikan han går på. Efter en längre väntan tog hon in oss på ett rum igen, där vi satt oss ned. Hon berättade att dom fått ut 1,5 dl vätska ur honom. Helt sjukt! Inte konstigt han knappt kunde andas, min lilla lilla älskling! Men vätskan innehöll inga bakterier alls! Vilket inte alls var en bra prognos. Hon menade att detta betyder att antibiotikan inte gör någon som helst nytta, för det finns inget att bota. En en gång sjönk jag ned i mörkret... Jag bestämde att han inte skulle få lida mer, hon höll med. Får jag ta med honom hem en dag, innan jag måste komma tillbaka, frågade jag. Självklart fick jag det, och han kanske t o m skulle bli bättre nu, när han inte hade vätska kvar i lungorna, så jag kunde behålla honom hela helgen om jag ville. Men jag kände direkt att jag inte orkar med den här brutala väntan på att min lilla älskade bäbis, måste försvinna i från mig. Med tunga steg gick vi till bilen och åkte hem. Väl hemma var han precis som gamla Sigge, hoppade glatt ur buren, hälsade på Ebbe och satt sig och åt direkt. Gick på lådan, drack en massa vatten. Sedan somnade han i soffan. Jag och Patrik grät, jag grät hela kvällen och natten. Jag vaknade av att Patrik grät. Sigge sov på min arm.

 

Imorse när jag vaknade, ringde jag veterinären direkt och bokade en tid klockan sju ikväll. Hon undrade om jag ville vänta över helgen, nu när han var bättre. Jag sa att "när du säger sådär, då känns det som ett hopp...". Hon svarade att dom inte kunde veta till 100 % vad det kunde vara, men troligtvis så kommer vätskan tillbaka eftersom den fyllts på under veckans gång och antibiotikan inte hjälper. Men att det kanske kändes bättre att ha honom lite längre. Självklart vill jag ha honom längre! Jag vill ha honom tills den dagen han skulle självdö! Men jag klarar inte av den här jävulskt jobbiga väntan, jag gråter och gråter och gråter. Det finns inget stopp! Jag vill inte att han ska lida mer, jag måste tänka på honom i första hand. Hon tyckte jag gjorde rätt beslut. Vi la på och jag brast åter i gråt.

 

Klockan sju ikväll... Då finns han inte mer. Jag kan inte smälta tanken på att min älskade Sigge, inte ska finnas mer. Jag klarar inte av den! Jag vill dö! Han är mitt barn, han är inget djur i mina ögon. Det är exakt samma känsla som när någon nära gått bort, precis så känner jag nu. Han är inte död än, men jag saknar honom så extremt mycket redan nu! Han är så speciell, min Sigge!

 

Han ligger på rygg överallt i lägenheten, helt öppet, så trygg. Han ligger i roliga ställningar på olika saker, man får skratta så mycket med honom. Så charmig, så söt och så underbar! Jag förstår inte hur vi ska klara oss utan honom, hur ska Ebbe klara sig?! Igår hade han gått omkring och letat Sigge hela dagen, ropat efter honom. Vem ska väcka mig nu på morgnarna? Han brukar alltid komma och krafsa med tassen på min rygg, i hopp om frukost. Han sover alltid bredvid mig i sängen, med min arm mellan sina tassar, så att jag kan klia honom på magen, tills han somnar. Vi har så många rutiner, så mycket roligt varje dag. Tanken att aldrig mer uppleva det, tar död på mig. Jag tycker synd om Ebbe, som måste vara själv när vi jobbar. Jag tycker synd om Sigge, som är ovetandes om vad som komma skall. Han är så liten! Så himla fin... Jävla skit sjukdomar! Varför ska detta drabba honom och oss?! Vad har vi gjort för ont, att vi ska måsta förlora vår egna lilla skatt?! Det här är förjävligt!

 

Tack Sigge, för den tid vi fick uppleva med dig! Du har förgyllt våra dagar med din närvaro. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag hoppas att vi får ses igen. Jag saknar dig redan, min älskling!