Nu har det gått fem hela dagar sedan vi fick låta vår lilla ängel somna in. Det har varit otroligt tuffa dagar för mig. Patrik har kunnat hantera smärtan mycket bättre än mig. I helgen så låg jag bara i sängen och orkade inte röra mig någonstans, åt ingenting förutom lite lite till middag, låg bara och grät.

 

I måndags var det dags att jobba, jag trodde inte jag skulle klara det. Jag såg ut som ett lik, det gör jag nog fortfarande. Morgonen var hemsk! Gick som en zombie, tur man inte har så avancerat jobb. Ju mer dagen gick, desto lättare blev det. Som tur är, så har jag bästa arbetskamraterna som förstår att jag är ledsen. Så jag slapp sitta i kassan den dagen, vilket underlättade otroligt.

 

Det har varit värre att vara hemma faktiskt. Det är här som allt man tittar på, påminner om Sigge. Jag har fortfarande inte smält att han faktiskt är borta. Han är liksom inte här, men jag tror att han ska komma tillbaka snart. Ebbe verkar ha tagit det bra iaf, han vill ha mer uppmärksamhet dock. Han går runt och söker Sigge fortfarande, ropar efter honom, men han verkar inte deprimerad. Jag försöker hålla koll på honom iaf.

 

Igår beställde jag fotoförstoringar på Sigge och Ebbe, som jag ska rama in och hänga upp. Jag har tänkt göra det så länge, men aldrig kommit till skott. Lustigt hur man bara kommer till skott när något är "försent"... Det gör mig ledsen på mig själv.

 

Idag har jag inte gråtit än, men jag har däremot varit deppig inombords hela dagen. Jag har haft för mycket funderingstid i kassan. Jag märker också att jag suckar otroligt djupt, väldigt ofta. Det är när allt kommer över mig.

 

Ikväll tänkte jag ha en liten myskväll, se lite serier och äta lite snacks. Imorgon tänker jag försöka ta mig till gymmet, har inte tränat denna vecka... Kanske förståeligt.

 

Tänk att du inte ens hann fylla 6 år, lilla älskling. Saknar dig så mycket, älskade Sigge!