Hoho!

 

Jag har lite helg här, riktigt skönt och välbehövligt. Började lördagen med att bli bjuden på hotellfrukost av bästa Christina och FJ. Så gulliga! Sedan har vi firat Svärmora som fyllde år i dag, så vi fick massor med fika och smörgåstårta, mums! Hehe, hela dagen har gått åt att äta massor med götta. Jag får gå en låååång prommis i morgon.

 

Ride of hope gick ju bra! Patrik skjutsade upp mig till Härnta, där jag väntade in mina arbetskamrater. Sedan for vi prick nio därifrån. Jag trodde inte att jag skulle klara det, då jag började gnälla efter första backen i HÄRNÖSAND! Jag kände mig som den mest otränade människan på jorden, men skam den som ger sig. Jag gav inte upp, utan kämpade vidare med min kärringcykel och tro det eller ej, men efter ca 2 mil då var jag i topp! Det gick lättare och lättare, när man väl var uppvärmd och backarna kändes inte lika jobbiga. Men det kom några riktiga grisbackar och då var det fan inte nådigt med en 25 kilos cykel.

 

Linda frågade mig mitt i hur långt jag trodde vi cyklat och jag svarade att vi säkert hade cyklat MINST tre mil iaf. Det hade vi visst inte, utan endast 1,8 ynka mil! Besvikelsen som jag kände då... HUA! MEN, det var bara att fortsätta kämpa sig vidare och det gick!

 

Tillslut efter ca tre timmar och tjugo minuter, var vi äntligen hemma i Timrå! Patrik stod och fotograferade oss när vi kom incyklandes och jag kände mig bäst i världen! Vi fick mycket beröm och Patrik var stolt. Jag själv är grymt stolt över att jag aldrig gav upp!

 

Vi kom upp i ca 20 km/h som snitt och min cykel kom upp i 50km/h som mest. Häftigt värre!